Jag försöker förstå att jag om en vecka är på festival, i Umeå, med min älskade Tobbe. Det sjunker inte in riktigt. Inte alls faktiskt.

Om mindre än en vecka sitter jag på norrlandståget igen. Det börjar kännas som mitt andra hem, norrlandståget. Haha...galet. Men jag älskar det där tåget, det är så mysigt att åka tåg. Och jag vet inte, men det är någon speciell stämning över det tåget, eller så är det bara jag som blir snurrig av att höra all underbar norrländska.

Det där galna konsertsuget som jag alltid brukar ha annars är inte alls lika stort längre. Det känns skumt. Jag är i och för sig ganska säker på att det har att göra med att jag gav upp lite när jag tittade på spelschemat och konstaterade att jag inte orkade bry mig utan tänker låta någon annan bestämma vad jag ska se.

Det känns verkligen jättehemskt att det som lockar mest med hela grejen inte är konserterna, utan det är att komma härifrån och få träffa Tobbe som lockar. House of Metal är mer en ursäkt.

- Madeleine