Jag vet mycket väl att jag för bara några timmar sedan skrev att jag inte ville ha den här bloggen för att skriva om allt som inte händer i mitt liv. Men när det nu väl har gjort det så känns det som om jag bara måste få kommentera det på något sätt och har jag tur kan jag kanske till och med få till något smart det. : ) men det kommer bli långt, riktigt långt.

Jag antar, eller hoppas i alla fall, att det inte har undgått någon vart jag spenderade första halvan av sommarlovet. Medans andra såg det finna vädret vi hade precis innan skolavslutningen bara försvinna och gå över i ett i hållande regn under fyra veckor, typ, så begav jag mig klockan kvart över fyra på morgonen lördagen den 16 juni i väg till landvetter. Vi var ganska tidiga, var där redan vid kvart i fem, det stog en tjej där iklädd gul sts jacka och vi gick väl fram till henne, men det var tydligen en annan grupp konfirmation malta hade inte börjat samlas än. Vi satte oss på bänkarna för att vänta, och då ska jag nog vara glad att jag inte visste hur länge jag skulle behöva sitta där. Jag var sjukt nervös och glodde nog sönder alla som kom i närheten som såg ut att vara i min ålder och granskade deras väskor efter sts lappar. Tillslut kom det i alla fall en ledare och prästen, och en annan kille. Jag har verkligen försökt komma ihåg mitt första intryck, men jag får se vad jag får ihop. Minnet från mötet med träffen där han berättade om att hans 18:åriga son skulle vara med som ledare var ganska bortblåst. Men han var ju inte elev i alla fall, han var för gammal, såg ut att vara runt 20 kanske. Sts ledare? det hade ju varit det självklara men han hade ju ingen sts jacka och såg så osäker ut och nervös och som om han inte riktigt visste vad han gjorde där. Men sen kom ju såklart svar på allt, och när dom väl sa det var det ju självklart, jag visste ju det egentligen. Men det är klart när prästen hade sagt att hans 18:åriga son skulle vara med och vara ledare hade man ju förestält sig något helt annat. <Varför egentligen? varför förväntas jag (och gör det) föreställa mig en lång, snygg och muskulös kille när någon säger att vi ska he en 18:årig ledare under en månad på Malta? jag ska se framför mig hur alla tjejer sitter på stranden och fnissar och gör allt för att få hans uppmärkssamhet som i vilken helt normal amerikansk film som helst. Varför? Varför kan det inte få vara Aaron? som jag måste erkänna, nog är den absolut snällaste och mest omtänksamma person jag har träffat och antagligen någonsin kommer träffa. Varför?> Men så var det i alla fall, det var Aaron, prästens son och han som skulle vara våran ledare under fyra veckor. Fyra veckor på Malta. Jag var nervös och när jag nu hade fått svar på den frågan kunde jag ju börja koncentrera mig på dom andra som hade samlats runt omkring. Det började bra, sts ledaren, prästen och Aaron kollade våra pass, abc-böcker och hälso deklarationer och gick sedan i väg för att kolla det sista så att vi kunde checka in. Där stod vi klockan var fem på morgonen och jag försökte titta på alla på samma gång och försöka lista ut vad dom var för typ av människor. Jag kunde inte förstå att person som stog mitt i mot mig antagligen var den jag skulle bo med i fyra veckor så hade jag verkligen inte föreställt mig henne från mejlen. Det dröjde ganska lång tid, men tillslut kom sts ledaren tillbaka och plötsligt stod vi där med öpnna munnar, vi hade inga platser på planet. Det hade blivit något fel med bokningen, det fanns en bokning men inga platser, inga namn, våran bokning var tom. Det är sånt som inte händer, det kan hända andra men sånt händer aldrig mig, men nu, nu gjorde det det, när jag nästan stod på språng på väg för att checka in så dras jag tillbaka till verkligheten och får snällt sätta mig ner och vänta. Och väntade gjorde vi och väntade. Jag vet inte exkat men det kan väl ha varit fram emot tio någon gång så fick vi i alla fall reda på att vi var tvugna att splittra gruppen, halva skulle få åka med Christer, prästen, till Frankfurt och sova över på hotell där andra halvan fick stanna kvar med Aaron och sova på hotell i Göteborg och ta det planet vi egentligen skulle tagit då en dag senare och sen skulle grupperna träffas i Frankfurt där vi tog planet vi skulle tagit en dag tidigare till Malta. Men hur skulle man avgöra vilka som fick åka då? dom flesta ville ju åka fast jag måste erkänna att jag fast gärna stannade, det kändes så rörigt att hålla på att åka till Frankfurt och sova där, mycket lättare att bara stanna i Göteborg ju. Men här kom ju sts ledaren och ordnade detta med uppdelningen, dom tyckte det skulle vara mest rättvist om dom som bor i Göteborg fick åka och dom som bor på andra ställen stannade i Göteborg så gott det gick i alla fall för då skulle alla mer eller mindre känna att dom fick börja sin resa i alla fall. Innan dom ens läste upp namnen visste jag, jag fick stanna, aldrig att dom skulle räkna Kungälv som Göteborg. Vi fick vänta ett tag till medans dom skulle fixa i ordning hotell och något vi kunde hitta på under eftermiddagen och Frankfurt gruppen fick efter en kort väntan gå och checka in sitt bagage. När mamma nu visste att jag skulle bli kvar bestämde hon sig för att åka hem och där satt jag med folk som jag aldrig pratat med och som jag skulla leva ihop med i en månad, det kändes bara sjukt men jag var inte ett dugg nervös längre. Vi fick vänta ganska länge till slut fick vi i alla fall reda på att vi skulle bo på radisson sas inne i stan (inte ute vid flygplatsen som drt var tänkt först) och att vi skulle få gå på Liseberg. Men först skulle vi äta på flygplatsen där vi fick värdecheckar, allt detta fick ju inte kosta oss något för dom kunde ju inte direkt tvinga ur oss massa pengar och dessutom så skulle vi nästan varit på Malta då om allt gått som det skulle. Vi tog flybussen in och checkade in på hotellet där vi fick göra oss i ordning på våra rum och kanske försöka börja smälta allt som hände innan vi träffades igen och det bar i väg till liseberg. Vilket var helt sjukt, vi bestämde oss för att vi inte orkade gå utan skulle istället ta spårvagnen och okej, dom flesta riktiga göteborgarna var ju i Frankfurt men vi var ju ändå en del kvar som borde ha haft koll men jag vet inte hur många gånger vi sprang fram och tillbaka över gatan innan vi kom fram till vilken spårvagn som måste vara den rätta och vilket håll vi skulle åt. Men vi kom fram och där var ju nästa grej vi skulle ju inte alls få åkpass som sts ledaren hade sagt på flygplatsen, nej vi skulle få inträdet och ett femkamps häfte, jippie. Vi började i alla fall lite smått med en femkamp men det sket sig ganska fort och Aaron gav nog upp och försöka få oss att vara på samma ställe, speciellt med tanke på att han aldrig hade varit på liseberg innan (nej, han är inte onormal, bara stockholmare, eller nej inte ens det, han är från uppsala). Så vi bestämde en tid och så fick vi göra vad vi ville så länge ingen gick ensam. Jag och dom flesta av dom andra tjejerna bestämde oss för att gå och köpa några kuponger och så åkte vi lite, det var typ askul <3 och jag kan inte säga att jag är besviken på att jag fick stanna i Göteborg.
Sen var det upp tidigt nästa morgon och flygbussen ut till landvetter för att äntligen få komma i väg. Allt var lugnt och vi var i Frankfurt i tid, men det är klart att det var för bra för att vara sant, där krånglade det med boardingpassen och vi höll nog nästan på att inte få gå på planet men det ordnade sig som tur var och sen var äntligen där, på Malta, det tog flera dagar där nere innan jag verkligen insåg att jag var där, vet fortfarande inte riktigt om jag har gjort det egentligen. Allting flöt bara på, det kändes så självklart som om mitt liv alltid hade sett ut så; upp kvart i sju, ut till bussen halv åtta för att vänta på den i en kvart (om man hade tur, annars mer) sen en halvtimmes buss tur till skolan, där det började med en timmes engelska lektion följt av tre timmars konfirmationsundervisning, sen en busstur på mellan en halv till en timme till en strand, därifrån gick bussen hem halv fem (en bussresa igen på mellan en halv till en timme), sen var man oss värdfamiljen och då skulle man duscha, äta och göra sig ordning, fyra tjejer på ett badrum, innan kvart i åtta då man skulle ut till bussen igen som efter en halv till en timme oftast stannade utanför ett disco (där dom spelade samma musik hela tiden, seriöst, men slipper inte ens markolio och basshunter på Malta) och sen gick bussen hem mellan elva och halv tolv och jag behöver väl inte ens nämna hur lång tid bussresan tog, sen var det bara upp igen nästa dag. Man var ganska trött efter ett par dagar. Egentligen är det helt otroligt hur det kan ta så lång tid att ta sig överallt jag menar ön är ju inte större än Göteborg.
<Sen måste man ju bara kommentera den underbara artikel man fick i ansiktet bara någon vecka efter att man kommit hem. "språkrese elever på Malta festar vilt utan kontroll från några ledare" aa..visst säkert. Försök. Åk ni dit och ha vårat schema så ska vi se hur många kvällar ni har tid att festa på. TRE, tre 'home nights' på fyra veckor annars obligatorisk närvaro på allt, lycka till. Så är det i alla fall om ni reser med sts, andra företag har jag inte så bra koll på. Men siffran på hur många sts har skickat hem stämde i alla fall med den jag visste om.> 

Jag orkar inte skriva mer och ni orkar nog inte läsa heller och jag orkar definitivt inte läsa igenom och kolla stavfel och sjuka menningsbyggnader och hur allmänt flummigt och rörigt det låter. Hoppas det är förståligt och jag inte behöver skämas för mycket över mig själv imorgon.

-Maddie