To the other side where the wild winds blow


Chocken när man möts av den här rubriken med bild på Aftonbladet. Jag vet ju inte hurvida ni har stenkoll på vad som ligger norr om Göteborg längs med E6, men det är i alla fall Kungälv. Och jag känner en del människor som färdas på den vägen. Insåg dock strax att det här skedde ytterliggare lite norrut, i Kode, vilket minskade antalet personer jag känner något.

Det är en lastbil och en tankbil som kolliderat, vilket resulterade i att tankbilen exploderade. Som jag tolkade det så verkar det som om det inte har varit några andra bilar inblandade, men de kan inte veta helt säkert då de inte får släckt elden.

Usch, jag blir så ställd när det händer stora olyckor, katastrofer, hot eller attentat nära min egen verklighet.

- Madeleine

Don't you give up on your emotions

Vill ni veta några saker som jag har tänkt på ett tag?

Jag vill flytta. Jag börjar bli redigt less på Falköping nu. Jag är inte så förvånd, när jag är någonstans där jag vet att jag inte planerar att bo resten av mitt liv så blir jag alltid så galet rastlös efter ett tag. Nu har jag varit här, nu vill jag vidare till nästa ställe.

Jag är mycket osäker på om jag vill plugga vidare. Jag längtar så efter att ha en egen hemmaverkstad och starta företag. Jag vill nu, nu, nu! Jag börjar känna mig färdig med det är steget i mitt liv nu, nu vill jag vidare. Nu vill jag börja mitt "riktiga" liv som jag brukar kalla det. Där jag faktiskt känner att jag gör något...

Jag vet att jag inte kommer att läsa på Lärcenter här i Falköping nästa år, det pallar jag inte. Men jag funderar fortfarande på Lannavaara, det är bara det att jag vet att efter ett tag där så kommer jag att ledsna och vilja vidare. Allting tar för lång tid, jag vill ju börja på det jag verkligen vill göra.

Det värsta är dock att jag vet att jag inte kan flytta, bygga en hemmaverkstad och starta mitt företag över en natt. Jag har inte en ekonomi som tillåter det. Och det känns så frustrerande, för jag känner inte att jag har kunskapen om hur jag kan ändra på det heller. Det känns som om jag bara hänger där mellan allting och inte riktigt vet vart jag skall ta vägen.

Ännu värre blir det eftersom jag inte riktigt orkar ta tag i det, jag vet inte vart jag skall börja! Men samtidigt är jag så otroligt peppad på att komma igång, jag vill nu, nu, nu! Jag känner mig helt snurrig. Det är som ett garnnystan som någon har klippt i så att det finns för många ändar och jag kan inte hitta den riktiga.

- Madeleine

I still try to come to my senses


Igårkväll såg vi ett avsnitt av Criminal Minds på femman, närmare bestämt avsnitt 22 på säsong 5. Jag blev galet tagen av det avsnittet, egentligen borde det avsnittet visas för alla människor idag. Det handlar om en seriemödare som hittar sina offer genom nätverkssidor på internet, typ facebook. Han lär sig allt om deras liv och vanor, följer dem och vet exakt när de är vart och vad de gör.

Visst det här är en serie och ett helt påhittat fall, men det är väldigt aktuellt. Det är inte helt riskfritt att lämna ut sig helt på internet, alltid berätta vart man ska, vem man ska träffa och vad man gör. Det finns sjuka människor som kan bli besatta av just sådant.

Jag vet inte om ni vet det, men bland de svenska storbloggarna har det en period nu varit en man som har skickat ut hotbrev med beskrivningar på hur han vill stycka dem och äta deras kroppsdelar typ. Blondinbella är väl den som råkat värst ut och hon håller just nu på att byta dörr eftersom hon inte vågar sova på grund av den här mannen som hon är säker på har varit och kikat in genom hennes brevinkast.

Usch, det är obehagligt och får en verkligen att tänka till om vad man skriver om sig själv på nätet. Man vet aldrig vem som läser.

- Madeleine

The day that changed the world

Jag ska inte skriva så mycket om vilken dag det är idag och sådär. Vi lär få höra nog om det i alla fall. Men jag tycker det är fascinerande hur extremt tydligt man kan minnas en dag. Jag kommer ihåg precis hur jag fick reda på vad som hänt, när jag var nio.

Jag var hos en kompis, vi satt vid deras dator i hallen och mamma hade precis kommit in genom dörren för att hämta mig. Min kompis pappa, som alltid skämtar om allt, stod i deras kök och tittade på tvn de hade där, jag minns inte exakt hans ord men typ "det har flugit in två plan i world trade center, det är sant, precis nu, kom hit och titta!" Det var svårt att tro honom men bilderna på tvn gick inte att förneka.

Idag är jag nitton och lär ha på tvn hela dagen för att lite halvt följa sändningarna om tioårsdagen. Det här kanske låter hemskt, men mest är det nog för att jag är så nyfiken på om någon lyckas med något attentat idag och vad det i så fall kommer att vara. Det tycker jag ska bli otroligt spännande att se.

- Madeleine

But still I hear those voices

Jag har funderat lite. Till och från händer det inte så himla mycket i mitt liv som är värt att skriva om. De senaste dagarna har jag som ni ser bara lagt upp bilder på mat för att det är det mest intressanta som händer, som kan vara kul att visa.

Men jag har en idé, det är dock inget jag tänker lägga så mycket tid på om det inte finns ett intresse från er att läsa om det. Jag skulle kunna berätta om och dokumentera mer och noggrannare om det jag gör i skolan, vad jag arbetar med för stunden, vad jag har på gång, hur det går och när det går helt åt helvete. Just nu får ni i princip bara se färdiga produkter, är det någon som är intresserad av att följa dem på vägen dit?

Jag tycker att det låter intressant i alla fall, men det kanske bara är jag som är arbetsskadad? Och jag tror att det skulle motivera mig till att faktiskt alltid se till att jag får något gjort, varje dag.

Vad säger ni? Vill ni höra mer och se mer bilder från verkstan?


Här är ett avsnitt från julkalendern vi gjorde i julas, där vi visar hur man gör öglor. Mycket spännande.

- Madeleine

Closing my eyes to remember it all


Ibland undrar jag vad det var som hände. Vissa delar av mitt liv vet jag inte riktigt vart de tog vägen. Det är intressant tycker jag. Den del jag funderar mest på det är i alla fall när du försvann. Jag följer dig fortfarande, det är inte så svårt i dagens samhälle, och dina senaste steg ut i världen följer jag med brinnande intresse. Jag får ofta bita mig i tungan, hålla mig från att skicka dig lite tips och råd, ett namn eller nummer.  Jag har insett att du har lämnat den delen av ditt liv då du lyssnade på mig.

Nu ser jag bara fram emot den dagen vi råkar springa på varandra på stan. Jag är så galet nyfiken på hur vi skulle bete oss. Slänga oss i varandras armar som bästa vänner som inte setts på en väldigt lång tid? Nicka, le och ställa några alldeles för stela artighetsfrågor? Låtsas som om vi inte ser varandra och helst gå över på andra sidan gatan så att vi inte behöver mötas på riktigt?

Jag vet vad jag hoppas på i alla fall. Men mest av allt vill jag bara ha en förklaring på vad fan det var som hände. För jag har aldrig riktigt förstått det.

- Madeleine

If I only had a heart, if I only had a heart

Såg på västnytt nyss där de pratade om att det måste bli mer kvinnonamn på gatorna. Hur ska världen någonsin kunna bli jämställd om kvinnor och män inte har lika många gatunamn var!?

Alltså, jag är verkligen för jämställdhet, självklart. Men ofta känns det som om vissa delar i kampen känns lite överdrivna. Jag har aldrig ens ägnat minsta lilla tanke till att det är fler män än kvinnor representerade i våra gatunamn. Allvarligt talet så känns det mest fånigt att sitta och räkna på det. Det måste finnas något vettigare man kan göra för jämställdheten? Eller?

Och om det inte finns det så tror jag att vi kan lägga ner kampen i ett par år tills vi kan göra något som faktiskt kommer att ge resultat...

- Madeleine

I've talked too much today

Vi började kursen försäljning och service idag och jag tänkte vara duktig och läsa igenom första kapitlet. Jag hann dock bara till andra meningen, den var jag nämligen tvungen att läsa om flera gånger innan jag fattade vad det stod. Är det bara jag, eller tolkar ni också den här meningen som om det är leendet som pratar och uppmärksammar och inte "Mattias"?


- Madeleine

Old memories are clouding my mind

Usch, jag har tänkt alldeles för mycket den här sommaren. Men jag har kommit fram till ganska mycket också och det känns riktigt bra. Så nu ska jag "bara" se till att få ordning på allt också. Men jag har lite planer och jag hoppas att det ska gå bra.

Först och främst måste jag i alla fall se till att bli lite mer strukturerad. Jag har inte så mycket som ska göras, men jag lyckas stressa upp mig över de få sakerna trots allt. Egentligen vet jag ju varför och med den vetskapen borde jag vara mycket närmare lösningen än tidigare. Så jag får väl helt enkelt gå på det.

Just nu kan jag dock leva på min årliga höstpepp-period ett tag. Jag blir nästan alltid jättepeppad när hösten börjar närma sig och man kan starta om efter sommaren. Jag är mycket mer peppad på hösten än vid nyår som också kan vara en typisk pepp-period. Mina "det här året kommer att bli så bra och jag ska göra så mycket!"-tankar cirkulerar just nu och i år ska jag verkligen försöka. Jag behöver det.

Har ni någon speciell period då ni brukar känna er extra peppade att följa era drömmar?

- Madeleine

Rubrik?


Jag var inne och tittade på SJs linjenätskarta. Är det jag som inte hänger med? Eller har Gotland bytt namn till "Rubrik?"? Nja, den teorin slopade jag ganska fort, det lät inte rimligt. Självklart frågar jag mig då, vem har gjort kartan? Vet inte den människan att det är Gotland? Har man glömt bort Gotland, det går ju inga tåg där i alla fall? Varför står det något där över huvud taget?

- Madeleine

"You shouldn't worry about expectations, you shouldn't really care at all"

Om ni inte redan gör det så tycker jag att ni ska gå in på Egoinas blogg och följa det hon gör just nu! Hon gör ett fantastiskt jobb för att bekämpa det kroppsideal som finns idag.

Det hela började med att hon fick ett mejl från en tjej som bad Egoina lägga upp en bild på sina lår, för att visa att man kan vara snygg även om ens lår går ihop. Nu har hon dragit igång en hel karusell där hon lägger upp massvis med bilder på tjejers lår, för att visa att alla lår är okej och vackra.

Jag har inte skickat in någon bild till henne, men ni kan få mina lår här! Jag anser mig själv vara smal, men inte har jag någon tydlig glipa mellan mina lår för det? Vem bryr sig? Huvudsaken är väl att jag kan gå på benen, mår bra och trivs med mig själv, eller?


- Madeleine

It's so deep, it's so cold

Jag tycker det är ganska spännande att komma tillbaka till bloggvärlden efter att ha varit borta ett tag. Man ser alltid massa nya trender. Just nu sitter jag och irriterar mig på något som jag egenligen inte tror är så nytt, men jag har i alla fall inte reagerat så mycket på det innan. Hur folk blandar svenska och engelska hej vilt! Det är helt galet...ibland hinner jag nästan börja fundera på vad det står innan jag inser att det bara plötsligt är ett ord på engelska i den i övrigt svenska meningen. Ibland förstår jag det, jag lägger också in engelska ord då och då, men ofta är det mest irriterande.

Det visar i alla fall ännu mer på det jag hävdat i flera år. Inom en inte allt för avlägsen tid så kommer svenska endast att vara en engelsk dialekt. All teknisk och global utveckling kommer att leda till det, jag lovar. Någon gång i framtiden så tror jag att hela världen kommer att tala ett och samma språk, men med väldigt olika dialekter. Det är dock något som ligger väldigt långt fram i tiden, men svenskan däremot, den dör nog snart ut, det tror jag.

- Madeleine

Home is where the heart is


Jag fick precis en så fantastisk känsla, den kommer över mig ibland och jag fullkomligt älskar de stunderna. Jag kände att jag skall sätta mig på tåget hem imorgon. Hem till Norrland, hem till Boden, hem till Tobbe, hem till min andra familj, hem till fantastiska vänner, hem.

Även om det känns som hemma nu så kan jag väl inte riktigt motivera att det skulle vara hem helt och hållet. Men jag är helt övertygad om att vackra Norrland en dag kommer att vara mitt hem, på riktigt. En dag kommer det att vara där jag lever, bor och arbetar, det är jag nästan säker på. Bara tanken på det får mig att rysa av välbehag, jag längtar.

- Madeleine

See, my feet are already on the road

Det här inlägget kommer med största sannolikhet låta som om det vore sprunget ur avundsjuka. Men inte då, det är faktiskt precis såhär jag känner.

Min gamla klass på Da Vinci är just nu på sin resa i Italien och jag kunde inte vara gladare över att inte vara där. Det hade säkert kunnat vara kul, sina stunder, men största delen av tiden hade jag nog känt att jag inte alls passade in.

I och för sig, hade jag spenderat det senaste året med dem, hade det säkert varit annorlunda. Men jag kan ju säga att jag känner samma sak inför den resan som hantverkstreorna skall göra till Wien nästa veckan. Jag har utvecklat så starka åsikter runt vissa ämnen den senaste tiden så jag hade nog blivit alldeles galen av att vara med. För att inte tala om hur stor tråkig-stämpel jag hade fått.

Jag vill bara krypa och gömma mig bakom soffan när jag ser alla facebookstatusar om festa, sprit och allt vad det är. Jag får ångest på grund av hur obekväm jag tror att jag hade känt mig om jag hade varit där. Helt seriöst. Jag får lite smått panik av att se hur viktigt det är för alla, allvarligt, jag tycker synd om er.

Jag har blivit så vuxen den senaste tiden. Och jag är allvarlig när jag säger att jag ibland tycker att jag har mer gemensamt med Kent, min lärare på 63 år, än med någon annan på hantverk (ja, inkluderat de som går i trean och är precis lika gamla som jag).

Det som stör mig mest är egentligen inte att folk dricker, det är att folk mer eller mindre skryter om det och ser det som det viktigaste i världen. Och, det värsta, när folk dricker bara "för att det skall vara så", ännu värre blir det om det sker i samband med skolan på något sätt. Titta bara på studenten. Som bara blir vidrigare och vidrigare för varje dag som går i mina ögon. Men det får jag prata om någon annan gång.

Nu ville jag bara ventilera att jag är så otroligt glad för att jag slipper vara i Italien med min gamla klass och "tvingas" spendera mer eller mindre pengar på en massa onödigt, känna mig missanpassad och alldeles för gammal för att passa in i gänget.

- Madeleine


There's so much a man can tell you

Åh, det bara kliar i fingrarna efter att få ta upp ett ämne som diskuteras en del just nu. Men jag kan inte med det, på grund av att jag vet att jag har läsare som inte skulle vilja veta att jag är så engagerad i den frågan. Det är helt och hållet för deras skull, för jag personligen har egentligen inga problem med det.

Men nu får det tyvärr vara, hur mycket jag än vill...

Fruktansvärt fustrerande, men vad gör man inte för sina läsare? Jag har ju faktiskt andra ställen jag kan diskutera det på även om det inte riktigt är samma sak..

- Madeleine

There's a riot in everyone

Nej, fan va less jag blir! De sitter och diskuterar jämställdhet i Gomorron Sverige (i och med kvinnodagen, vilken är så fånig så den tänker jag inte ens kommentera) och så sitter det en man där som för allt han är värd får sitta och försöka försvara varför han, som är man, bryr sig om en sådana kvinnofråga som jämställdhet! Det ska ju inte män bry sig om, det handlar ju bara om kvinnor! Eh, eller?

Jag har stört mig på det här så sjukligt länge, varför, varför, varför ska det vara en kvinnofråga? Det handlar om att alla ska få samma möjligheter, man som kvinna, och verkligen inte om att kvinnor ska få det bättre och män sämre. Det handlar om att det ska jämnas ut lite, vilket kommer leda till att alla får det bättre. Var så säkra!

Sen kan jag tycka att hela frågan, när det är fokus på Sverige, börjar bli lite överdriven. Vi har kommit sjukt långt, och att få det helt jämställt är nog näst intill omöjligt. Men framför allt så sker det verkligen inte över en natt. Folk undrar varför det inte händer mer nu? Det kanske helt enkelt är så att vi just nu inte är redo att fortsätta, vi kanske måste ta in allt som har ändrats hittills innan vi kan gå vidare. För jag tror inte att folk förstår riktigt hur lång väg vi redan har gått. Man ser bara framåt...

Update: Och nu diskuterar de kvotering, tur att jag redan postat mitt inlägg! Annars hade inlägget blivit flera mil, istället nöjer jag mig med det här: DET ÄR VERKLIGEN INTE JÄMSTÄLLT ATT KVOTERA IN KVINNOR NÅGONSTANS!

- Madeleine 

All my dreams come true with you

Ja, jag är ju långt tillbaka i tiden och läser inlägg nu och då känner jag mig altid så dum om jag ska kommentera något så jag brukar låta bli. Men Lisa skrev ett inlägg om kärlek i mellandagarna och jag känner att jag bara måste få kommentera det inlägget lite. Hade jag lyckats hade jag länkat direkt till inlägget, men jag hittar tyvärr ingen adress som fungerar.

Först måste jag säga att hela inlägget är otroligt fint och jag hade (nästan) kunnat kopiera det rakt av för att beskriva vad jag själv känner. Men det jag kände ett så stort behov av att kommentera var frågan hon avslutade med.

"Vad är era bästa tips för ett lyckat förhållande?"

Min första tanke var; Det skall inte behövas några tips, det kan inte finnas några tips. Behöver man tips för att få sitt förhållande lyckat så kommer det aldrig fungera i längden.

Och visst står jag till stor del fast vid det, för att det skall bli helt lyckat så måste det vara rätt på ett plan som vi inte kan styra, vissa människor passar man helt enkelt inte med även om man först vill tro det. Men det är klart att det kan finnas tips på hur man kan göra det ännu bättre eller kanske hjälpa till i alla fall lite på vägen. Framför allt är det ett som väger över, som verkligen behövs och jag tror inte att något förhållande överlever om man inte följer det: Prata med varandra! Hela tiden, om allt, det är verkligen, verkligen det viktigaste. Kan man inte prata med varandra så kan man inte lösa några andra problem heller. Och i min värld så kan ett förhållande omöjligt vara lyckat då, men ni är välkomna att motbevisa mig om ni har bevis för något annat.

- Madeleine

You didn't really notice, I've left and gone away

Nu tycker jag att det börjar bli dags för årets negativa inlägg. Det har dykt upp i den här bloggen strax innan jul varje år, inte förra dock, men så var det som det var förra året. Jag själv trodde att jag hade skrivit ett förra året också. Men jaja, det är väl inget att hålla inne på så jag kör..

Högtider är inte min grej, inte alls. Jag tycker allvarligt talat att det är ganska patetiskt, och det blir värre och värre för varje år. All denna hets! Och stressen och strävan efter att allt skall vara perfekt, det blir bara tillgjort! Jag har inte brytt mig ett skvatt (vi har hållt på med julkalendern, visst, men för mig hade den kunnat vara vilken tid på året som helst) men trots det så har jag varit så trött på julen i flera veckor nu. Jag vill bara gå och lägga mig och vakna på nattåget på måndag när allt är över och jag är på väg till min älskling. Hur folk orkar är för mig obegripligt.

Nej, julen är då verkligen inte någon kul tid på året och jag är otroligt glad att den snart är över, efter att man har varit tvungen att fira den sådär 500 gånger. Om man skulle ta och hitta på nåogt annat nästa år istället..i år är det väl försent nu. För det kan då inte vara kul för någon att fira jul med mig som bara är irriterad och negativ och helst vill att alltihopa ska ta slut så fort som möjligt.

Jag har väl egentligen inte så mycket att säga, jag förstår bara inte grejen med jul...

- Madeleine


The rarest flower is easily picked but it withers always

Jag vaknade till vid fyra inatt och kunde inte hitta min mobil, jag har nämligen en tendens att somna med den i handen. Så det var bara att vända upp och ner på hela sängen, fortfarande ingen mobil. Sen kom jag fram till att det kan vara en bra idé att titta under sängen också och inte bara bredvid och bakom. Där låg den, någon millimeter för långt in för att jag skulle kunna se den direkt. Ibland bli man så less.

På tal om min mobil så går den nog åt helvete snart, den börjar ramla sönder i bitar. Åh, jag som verkligen, verkligen, verkligen inte vill ut och leta efter en ny. Jag har inte sett någon mobil som lockar mig alls på flera år, jag är så sjukt trött på den utveckling vi har när det gäller mobiler. De är ju bara fula, gigantiska och klumpiga med så galet många onödiga funktioner som man inte ens lär använda hälften av. Varför?

Den här mobilen har jag haft i snart fem år, helt underbar är den, kommer vara helt förkrossad den dagen den går sönder. Ingen som har en likadan, som fortfarande fungerar, att sälja till mig?


- Madeleine

Born to die free, one generation

Ursäkta språket, men...

VAD I HELVETE?

Det är en stor diskussion kring det här just nu. SVTs nya satsning, Ung och bortskämd. Jag hade inte tänkt skriva något om detta egentligen, men jag tittade precis på debatt som handlade om det, och jag blir så upprörd!

Ungdomarna och deras föräldrar ställer sig en fråga..

Varför måste man kunna städa och diska för att ha en chans på arbetsmarknaden?
Jag, som inte har någon direkt arbetslivserfarenhet, kan ge svar på det! Det märks till och med redan i skolan. För jag drar slutsatsen att detta är samma ungdomar som aldrig plockar undan efter sig i matsalen heller, de som jag förbannar mer eller mindre varje dag! På de flesta arbetsplatser så finns det väl också någon form av kök/fikarum, som det skall hållas ordning i, där dessa ungdomar med största sannolikhet kommer att ta en kopp kaffe, och vad gör de med koppen sen om de inte kan diska? Ställer den där? Vem ska plocka undan den? Hur länge ska den stå där? 

Hur kan man över huvud taget tro sig klara av att sköta ett arbete om man aldrig har lärt sig att ta ansvar!?

Föräldrarna säger att de vill ge sina barn tid att utvecka det de brinner för. En av tjejerna säger att om hon hade städat så hade hon aldrig hunnit göra det hon brinner för. Dansa och blogga.

Wait...what!?
Jag själv har nyligen flyttat hemifrån, jag har inga problem med att blogga, gå i skolan, städa, handla, laga mat, tvätta, diska, träffa kompisar och pyssla med annat som jag tycker är kul! Jag skulle mer än gärna, utan större problem, pressa in ett extrajobb också.

Flera av dem bor i egna lägenheter men trots det så är föräldrarna där och städar, tvättar och lagar mat. Jag skulle bli vansinnig och känna mig helt värdelös som människa om mina föräldrar kom hit varje dag för att sköta min lägenhet. Jag förstår verkligen inte. Har man flyttat hemifrån så bör man väl kunna klara sig själv? Eller? Är inte det lite av poäng med att flytta hemifrån, att få ta det ansvaret?

Jag skulle kunna hålla på hela natten, men jag ska låta er slippa det, så det är bäst att jag slutar nu innan jag börjar gå igång på nästa grej.

- Madeleine


Tidigare inlägg
RSS 2.0
Madeleine, 19 år, uppvuxen utanför Göteborg men bor i Falköping tillsammans med pojkvännen Tobias från Boden.

Jag utbildar mig till guldsmed, med målet att starta eget som smyckesdesigner. En egen hemsida för allt det där finns i huvudet men längre har den än så länge inte kommit, håll till godo.

När jag inte är på skolan så blir det en hel del resande fram och tillbaka genom landet för att hälsa på släkt och vänner. Det krävs också en del konsert- och festivalbesök runt om i världen för att stilla behovet av att lyssna på underbar hårdrock och metal live. Aktuella spelningar kan ni se längre ner i menyn.

Kontakta mig? Madde400@hotmail.
com


Min profilbild