Mr. Masas inlägg om rock i melodifestivalen fick mig att bli nostalgisk igen. Kopplingen jag själv gjorde till andra länders bidrag i kombination med The Poodles fick mig att såklart tänka tillbaka på tiden som jag hävdar var ett tag innan jag hittade min musik. Men det är musik jag fortfarande älskar, det märker jag väldigt ofta. Men man blir så otroligt glad av den, den är så lagom på något sätt.

Åh, denna glamrock! Och för min del var det norska Wig Wam som gällde...2005, ungefär två år innan Sonata Arctica invigde mig i en värld av metal. Jag kan fortfarande faktan om Wig Wams framfart i Eurovision i huvudet. De var först med 2004 i norska uttagning med låten Crazy Things, då kom de trea. 2005 ställde de upp igen med låten In My Dreams, då vann de och fick representera Norge i Eurovision. Där kom de på delad nionde plats med Danmark (om någon bryr sig så hade han som tävlade för Danmark röda skor på sig, det är det enda jag minns av deras bidrag. Vem som tävlade för Sverige det året minns jag inte heller, men det kan ha varit då Lena PH hade ont? Eller?). Jag var i vilket fall helt besatt av det där bandet. Och jag blir fortfarande helt varm inombords när jag kommer i kontakt med dem eller något som påminner om deras musik. Så egentligen är det väl inte så konstigt som jag ibland tycker, att jag är så förtjust i Sleaze, steget är ju inte så långt faktiskt...

Jag har skrivit om dem i bloggen flera gånger innan när nostalgin kommit över mig, och jag är helt övertygad om att det kommer bli fler. Men jag kan inte låta bli, jag måste få ut det.

Glam, Teeny, sporty och Flash kallade de sig, de fyra som för ett tag var det enda jag lyssnade på. Och den här kanske ni minns?



- Madeleine