Ja, ni har nog snart sett den här bilden tusen gånger. Men både han och jag verkar ha svårt att fastna på bild och då blir det så. Nu tänkte jag i alla fall svara på en fråga som jag får lite då och då:

Hur träffades jag och Tobbe? 

Många som frågar får mitt korta svar i stil med: "Det är en lång historia egentligen, men för att ta det lite kort så var det genom gemensamma vänner och konserter". Nu tänkte jag utveckla det lite (läs: mycket)! jag hoppas att det inte blir allt för invecklat...

Första gången vi kunde ha träffats, men inte gjorde det, var på Sonata Arctica, Göteborg, 3/11 2007. Vi har senare konstaterat att vi bara stod någon meter ifrån varandra. Att vi inte träffades då berodde på att min vän, Lea, inte hade fått kontakt med Tobbe än.

Det var nämligen genom henne som vi senare träffades, på Sonata Arctica, Huskvarna, 31/10 2008. Ni ser mönstret? Det finns en anledning till att Sonata betyder. Jag var på konserten med Lea och en till vän, Cara, som även hon hade börjat prata med Tobbe. Det var en självklarhet att vi skulle träffa honom och hans kompisar. Jag och Tobbe hade i princip inte haft någon kontakt vid den tiden.

Jag var otroligt avundsjuk på mina vänner för jag ville verkligen också prata med honom. Han verkade ju som en helt galet underbar människa, även om jag inte var intresserad på något annat plan. Just då hade jag en helt annan affär i tankarna. Men trots att vi hade träffats så började vi inte prata efter det, jag var väl för feg. Sen har jag fått höra från Tobbe, nu i efterhand, att han redan då fick upp ögonen för mig och att han verkligen önskade att vi hade stannat kvar där över natten istället för att åka hem. Då hade nog mitt liv sett väldigt annorlunda ut idag.

Nästa gång vi träffades var lite kort när han var i Göteborg över nyår 2008/2009. Finns inte så mycket att säga om det. Jag var fortfarande inte särskilt intresserd av mer än att faktiskt ha lite kontakt med honom, men blev hindrad av olika anledningar.

Under våren hände en massa i mitt liv och när vi träffades nästa gång i Göteborg, juli 2009, så var vissa vänner på väg ut ur bilden och mitt liv var mer eller mindre upp-och-ner. Då stod han där och gjorde det ännu mer upp-och-ner. Först kände jag och Cara knappt igen honom, men uteslutningsmetoden visade på vem det borde vara, och visst var det så. Jag kände mig helt borta och inget blev bättre av att han hälsade genom att kyssa mig på halsen. Det är sådan han är.

På kvällen snodde jag hans nummer av Cara och jag minns fortfarande exakt vad det stod i våra första sms till varandra. Sedan den dagen har vi smsat i princip konstant bortsett från när vi varit på samma plats. Vi träffades alla de restrerande dagar som han var där och vi båda var väldigt tydliga med att det inte skulle bli något mer än det som hände då. Ett strul, punkt.

Bara några veckor senare var han tillbaka i Göteborg, endast för att träffa mig. Och jag är helt övertygad om att det var det som gjorde att vi senare inte skulle kunna hålla våra ord om att det aldrig skulle bli mer. Sen hände det väl inte så mycket, vi smsade, pratade om vad vi tyckte och tänkte när det gäller förhållanden och så.

Jag kämpade som en galning för att försöka trycka ner de känslor som jag kände var på väg upp. Men Tobbe gjorde min kamp omöjlig genom att berätta att han höll på att bli kär i mig. Det var ju det som inte fick hända. 130 mil, det lät så hopplöst, och jag hade lovat mig själv att jag inte skulle ha ett förhållande på ett bra tag.

Jag åkte dit i oktober i alla fall, vi kämpade fortfarande emot, i alla fall jag. Han började väl nästan ge upp hoppet. När jag kom hem så gick det inte mer än ett par veckor och så slutade jag också kämpa emot. Jag var så jävla kär.

Nästa gång vi träffades var på Sonata Arctica, Göteborg, 14/12 2009. Eller ja, inte bara på konserten, han bodde ju hos mig under tiden han var här. Allt var otroligt bra, men vi var rädda och lät det fortsätta vara som det var. Jag tror knappt att någon av min vänner trodde på att jag fortfarande var singel efter den helgen, men det var jag.

Under julen så bokade jag min nästa resa dit, på mitt sportlov i mitten av februari. Kort efter det så börjde det bli olidligt mellan oss. Det kliade i fingrarna efter att få skriva sådant som borde sägas öga mot öga först och jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Februari kändes så långt borta.

När den där veckan äntligen kom så visste vi båda precis vad som skulle hända, det var ingen tvekan. Och den 13/2 2010 klockan 11.37 frågade han mig om jag ville ingå ett monogamt förhållande med honom. Självklart kunde jag inte svara annat än "Ja" på den frågan.

Varför det tvunget skulle ta oss så fruktansvärt många turer fram och tillbaka innan det blev av vet jag inte riktigt. Men jag är otroligt glad för att det blev så, under den tiden så hann vi diskutera så mycket som har hjälpt oss i vårt förhållande, vi hann verkligen lära känna varandra och bli helt säkra på våra känslor.

Jag trodde absolut inte att det var möjligt att älska någon så mycket som jag älskar dig, Tobias. När det här inlägget publiceras har vi varit tillsammans i exakt nio månader.

- Madeleine