Det här inlägget borde nog egentligen inte publiceras, det lär bli alldeles för personligt. Men jag vill trots det skriva det.

Igår, idag kanske, imorse till och med. Jag vet inte varför det blev så. Jag var så sjukt rädd, du förstår inte. Även om det känns sjukt mycket bättre nu, efter allt, så är jag fortfarande rädd. Förlåt, men det är så mycket gammalt som sitter kvar hos mig. Så mycket tankar jag har haft om vem du är.
Jag vet inte varför jag skriver detta här och jag tror egentligen att du tycker det är jättefel att jag gör det. Men det är jag. Den här bloggen är jag. Det är en del av mig och den följer med.
Jag tänker aldrig publicera något här som kan bli för fel. Men det här måste jag få ur mig, här, jag tror det är en del i min process. Jag hoppas bara att du inte tar det på fel sätt. För jag är fortfarande precis lika lycklig som jag var halv sex imorse.
För jag vill verkligen att det här ska fungera, mer än allt annat. Även om jag har tvivlat så mycket så har det hela tiden, ja...sen i somras, funnits en liten känsla inom mig som bara blir större och större. En känsla av att detta är meningen, att det ska bli såhär, att det blir bra, att det här är den vändning jag behöver just nu.
Du betyder så otroligt mycket för mig!
Och jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen!

38 dagar...

När vi räknade på alla gånger, dagar, veckor och månader under våren. Det kändes så bra, jag kan fortfarande inte förstå hur det kan bli så ofta. Bara tanken på det får mig att le och känna mig otroligt lycklig.

Jag tycker om dig så galet mycket verkligen!

Du måste säga till om du vill att jag ska ta bort det här...

- Madeleine