Jag ska väl börja med att säga att jag inte vill något ont mot tjejen som skrev detta, eller hennes pojkvän. Ni är jättesöta tillsammans.

Men jag kan inte låta bli att reagera och bli så fruktansvärt frustrerad. Att kunna träffa någon som jag tycker om så mycket, så ofta att fyra dagar utan att ses känns fruktansvärt långt. Det skulle jag aldrig ens våga drömma om. Fyra veckor är underbart kort i min värld. Eftersom folk jag tycker om har en tendens att finnas väldigt långt ifrån mig.

Jag har min närmsta, underbara, älskade vän som jag bara kan träffa på helger - och självklart inte varje helg!

Jag har min underbara söta "bror" som jag helst skulle vilja krama hela tiden - men som jag nästan aldrig träffar! Somras, nu i oktober, och nästa gång blir kanske i mars.

Och jag har dig. Som jag inte ens vet vad jag ska benämna dig som. Jag tycker om dig otroligt mycket i alla fall - som jag inte heller kan träffa särskilt ofta. Två gånger i somras, oktober, nästa gång nu i december om 36 dagar, och sen är det först i mars då? eller vad händer?

Well, mitt liv består av långa avstånd. Och det känns som om de bara blir fler och fler. De enda jag har nära och som jag träffar konstant är de jag verkligen känner att jag skulle behöva lite distans till då och då.

Så när jag läser ord som de ovan, då går det nog en lätt stöt av avundsjuka genom mig. Varför kan inte jag få ha folk jag tycker om nära mig? Ska det vara så svårt?

- Madeleine