Vi fick en uppgift i svenskan. Vi skulle skriva någonting på temat livsviktigt. Min hjärna var helt tom jättelänge innan det här helt plötsligt kom från ingenstans. 

För ett tag sedan sa en kille till mig: "jag skulle inte kunna leva utan power metal". Jag ska inte ljuga, jag skulle lätt kunna säga något liknande. Jag höll även med honom i det här samtalet om att jag inte heller skulle klara mig utan musik. Egentligen skäms jag lite över mig själv varje gång jag säger det. För helt ärligt, det är väl ändå inte sant?

Saker som för oss är livsviktiga, som vi verkligen inte kan leva utan, är mat och vatten, till viss del även andra människor. Se på fattiga barn i andra länder. De skulle aldrig ens komma på tanken att säga att det viktigaste i deras liv är musik.

Kan vi inte göra ett hypotetiskt experiment? Vi tar ett av dessa barn som är, säg, åtta år. Vi låter barnet leva resten av sitt liv i en helt vanlig svensk familj. Tror du att spåren från den tidiga barndomen sitter kvar eller skulle han, när han är 15-16 år, kunna säga att musik är livsviktigt för honom?

- Madeleine