Imorgon är sista dagen, kanske i hela mitt liv, som jag kommer att träffa många av dom som har varit en del av mitt liv under tre år. Jag har skjutit tanken framför mig jättelänge nu. Inte för att jag vill undvika den utan mer för att jag faktiskt inte har brytt mig så mycket. Men nu känns det. Jag är inte ledsen och jag känner inte att jag kommer gråta floder imorgon. Jag börjar bara inse att det nog kommer att bli ganska tomt. Nu det senaste har jag dessutom upptäckt att det finns en hel del personer som jag önskar att jag hade lärt känna lite bättre. Nu är det nästan för sent, vilket känns en aning surt. 

Jag minns första gången vi träffade klassen när vi fortfarande gick i sexan. Jag trodde seriöst att jag hade hamnat i den sämsta klassen någonsin. Det visade sig verkligen att jag hade fel.
Jag minns delar av sjuan.
Jag minns delar av åttan.
Jag minns delar av nian.
Men jag minns åren på väldigt olika sätt och med olika känslor.
Sjuan - Besvikelse och försök.
Åttan - Lättnad och förändring.
Nian - Lycka och kamp.
Tillsammans utgör dom trots allt några av de bästa åren i mitt liv.
Jag kommer sakna det.
Jag kommer sakna er.
Jag kommer minnas er. Jag lovar.

Ja, jag kommer sakna er som klass, en grupp tillsammans. Som enskilda personer är det en annan sak. Om jag var tvungen att totalt säga upp kontakten med alla så tror jag endast att det finns fem personer som jag skulle sakna personligen. Av dessa kommer jag garanterat fortsätta att ha kontakt med fyra. Jag tror att ni vet vilka ni är. Känn er uppsakattade. Jag har ganska höga krav.

Till er andra kan jag bara säga; Ha ett bra liv och jag hoppas verkligen att vi ses igen!

9c <3

- Madeleine