Vi har skrivit berättelser om Robinson Crusoe i svenskan och nu har vi fått tillbaka dom och ska förbättra dom. Jag tänker skriva min här nedan och om ni är jättegulliga får ni (nej, ska ni) gärna ge lite tips på vad ni tycker jag skall ändra, lägga till, ta bort. Den enda kommentaren jag har fått av min lärare är att det går lite fort på slutet men att början är jättebra. Jag har noll inspiration för tillfället så om någon är jättesnäll... (A) Det skall vara inlämnat på fredag så sega inte :P

Riktiga slutet på boken ignoreras fullkomligt!
Disclaimer: Jag har inte hittat på Robinson Crusoe och Fredag, inte London heller. Mr och Mrs Phillips däremot är mina samt idén. Berättelsen är inte heller skriven för att tjäna pengar utan för mitt betygs skull. 

Londons gator och torg låg tomma och stilla, så även kajen som sträckte sig en bra bit längs med Themsens strand. Det var tyst så när som på några morranden från ett par katter som tycktes ha ett bråk i en avlägsen gränd och vågorna som lätt slog mot kajens kant. Det var en molnig natt i mitten av oktober och man kunde nästan ta på regnet som hängde i luften. Lugnet före stormen brukade många säga, kanske var det vad som infann sig på Londons gator nu.

Helt ovetande om vilket rabalder han skulle ställa till med äntrade en man denna scen. Det var en man vid första anblick helt främmande för Londons invånare och han tyckte det London han trodde han kunde som sin egen ficka var precis lika främmande, men sen hade han ju ingen ficka heller. Först la man knappt märke till honom där han smög sig fram längs med kajkanten men efterhand som han blev mer och mer förvirrade drog han också till sig mer uppmärksamhet. Katterna hade avslutat sitt bråk och nu var det alldeles tyst på Londons kaj, men mörkret låg fortfarande tjockt och det skulle det göra i flera timmar till. Mannen såg ut som om han letade efter något men inte riktigt visste vad. Han började lämna kajkanten lite smått och ta några steg ut i gatan, närmare husen. Mannen närmade sig nu den finare delen av kajen och om någon där hade varit ute skulle han direkt ha blivit iväg schasad, i de områdena passade det sig inte att sådana som han drog omkring.

Robinson kunde inte förstå vad de hade gjort med hans London. För London måste det vara, hur lite det än liknade den stad han lämnat för så länge sedan. Han kunde vägen, han hade i alla fall gjort det då. Men det stämde inte, det var för många hus. Mraoow, Robinson ryckte till, vad var det där? Något lurade på honom inne i någon av gränderna. Han fortsatte försiktigt, så nära kajens kant han kunde. Mer morranden, det måste vara två stycken vad-det-nu-var som lurade på honom där borta. Han fortsatte stilla, långsamt och avvaktande, man kunde inte vara nog försiktig i det här mörkret. Robinson var trött, han borde vara framme snart, men vad skulle han göra då? Hans nyckel låg ju på botten av havet. Tur att han hade lagt en extranyckel i krukan utanför dörren. Han lugnade ner sig lite vid tanken att snart få komma in i sin gamla lägenhet. Morrandet hade försvunnit och Robinson vågade ta ett par steg ut från kajkanten. Byggnaderna runt omkring honom började förändras, det var mycket tydligare än vad han mindes att det skulle vara, även i mörkret.

Den främmande mannen stannade framför ett av husen. "Måste vara här, ja, men det ser så annorlunda ut, men det är här, det har alltid legat här, måste vara här" kunde man svagt höra mannen mumla, men bara om man lyssnade riktigt noga. Mannen gick försiktigt fram emot ett av husen, han såg mycket förvirrad ut. Han gick upp och ner för de få trappstegen upp till porten, vände och vred på sig. Det såg precis ut som om han letade efter något, något som han egentligen visste precis var det fanns men som inte var där. Han gick ut en bit på gatan och tittade upp på husen runt omkring. Mannen skakade förvirrat på huvudet och försvann sen upp i någon gränd och ut ur sikte från kajen.

Det var det huset, Robinson var helt säker. Det låg på rätt ställe men det fanns ingen kruka med någon extra nyckel i på trappen utanför. Det visste han att det skulle göra, lika väl som han visste att huset skulle ligga där. Robinson gav upp och kröp ihop i en intill liggande gränd. Där måste han ha somnat för det nästa han visste...

"AAAAHH!" Mrs Phillips skrik hördes långt längs Londons nyvakna kaj. De få som fortfarande hade sovit gjorde det antagligen inte längre.

"Hannah kära, vad är det som har hänt?" Hennes man, Mr Phillips, hade anlänt så också en hel del av Londons nyfikna invånare som råkat befinna sig i närheten. Mr Phillips fick inget svar, hans fru pekade bara på mannen som så sakta börjat röra sig på marken framför henne, om någon hade varit vaken under natten skulle de direkt ha känt igen honom som mannen som virrat omkring på kajen.

"Gjorde han dig något Hannah? Har han skadat dig?" Mrs Phillips skakade lätt på huvudet.

"Nej, jag blev bara så chockad, vad gör han, vem det nu än är, här? Det är väl ingen vi känner Brian?"

Robinson vaknade av ett gällt skrik som han snart upptäckte tillhörde kvinnan framför honom. Folk kom springande från alla möjliga håll, så mycket folk. Robinson visste inte vad det var meningen att han skulle säga eller göra. Han var helt förvirrad och ville bara bort från allt folk som hade samlats runt omkring honom. Han visste ju egentligen att något sådant här skulle hända, men han hade ändå velat åka fast just nu trodde han nog ändå att han skulle ha haft det mycket bättre tillbaka på ön tillsammans med Fredag.

-Maddie