Som sagt såg jag filmen Almost Famous igår. Ärligt talat så har jag inte riktigt vågat se den innan. Med vetskapen om vad den handlar om så har jag varit rädd att väcka fel tankar. När jag såg att den gick på tv igår så fick jag fundera en ganska bra stund innan jag bestämde mig för att faktiskt se den.

För att ta det lite kort om det är någon som inte vet vad den handlar om; Man följer en kille som får i uppdrag att intervjua ett up and coming band, Stillwater, och han åker med på deras turné. Filmen blir med det en inblick i "rockstjärnelivet" och, det som avhållit mig från att se den, livet som groupie.

Man behöver inte gå långt tillbaka i tiden, lite mer än ett år kanske, då var det en av mina största drömmar. Ja, att vara groupie. Det fascinerade mig otroligt mycket, det lockade mig, spänningen, banden. I mina ögon verkade det så häftigt. Jag höll mig dock till att drömma om det, hur sugen jag än var då. Det är jag riktigt glad för idag. För nu ser jag nästan på det med avsmak, hur kan man lämna ut sig på det sättet?

Visst, att komma nära in på, nästan lära känna, band som jag älskar det kan jag inte förneka att jag fortfarande drömmer om. Men jag vill tro att vägen som groupie är fel väg att gå, det skulle kännas så otroligt falskt. Det är inte den relationen jag vill åt.

Jag var rädd att filmen skulle väcka de gamla känslorna, att jag skulle bli sugen igen. Därför har jag väntat så länge med att se den, för att riktigt komma över drömmarna. Visst fanns det stunder under filmen då jag kände att fan vilken kick det där skulle ge, men det fanns också de stunder då jag bara ville springa och gömma mig.

Idag kan jag ganska säkert konstatera att min dröm om livet som groupie är borta, men fascinerar mig, det gör det fortfarande.


Pappas bild från Edguy 2 februari 2009, jag själv stod front row. Edguy var det bandet som väckte mest längtan i mig, mest sug. Men jag var inte tillräckligt tuff på den tiden. Hade jag haft kvar den starka drömmen idag så hade det inte varit så mycket tvekan.

- Madeleine