Crack of the lightning splitting the ground
Jag är fortfarande helt salig! Jag ska faktiskt till Milano i höst, en stad som jag har haft, och delvis har, seriösa drömmar om att flytta till. Det känns bara för bra för att vara sant. Det kan inte hända så mycket bra på en och samma gång. Jag blir alldeles snurrig bara av att tänka på det. Hur kan mitt älskade Sonata Arctica få för sig att de ska spela in sin DVD i Milano, staden som jag längtar till så att det gör ont? Att jag dessutom har möjlighet att åka dit tillsammans med min pojkvän som jag älskar mer än något annat gör ju inte saken mindre otrolig. Att det hela, igen, handlar om Sonata Arctica som till stor del är anledningen till att vi över huvud taget träffades, det är bara sjukt. Det är för mycket. Lilla jag kan inte ta in allt det här på samma gång. Att jag får göra det här betyder så sjukt mycket för mig, de där fyra dagarna som vi är borta kommer utan tvekan att bli några av de bästa i mitt liv. Jag är så lycklig.
- Madeleine
Nu ska inte jag vara sån va, men borde du inte ha valt en Sonata-rad istället för Sabaton? O.o
Adam: Haha, jag tar i princip alltid en rad ur den låten jag lyssnar på när jag börjar skriva inlägget ;)
Dåså!