Jag borde nog verkligen inte skriva det här inlägget just nu, men det är ju just nu jag inser och förstår så kanske det är bäst så här i alla fall?

Efter många djupa samtal med Zizziee och en bara allmänt skön kväll så inser jag nu hur otroligt mycket människor det är som jag kanske aldrig kommer att träffa igen, hur många jag sviker och flyttar ifrån, bara tänker lämna utan ett ord. Jag vet att jag gör rätt, det här är något jag måste göra, men samtidigt, jag har nog inte insett innan hur galet stort det här steget jag tar faktiskt är.

Jag tänker inte förneka det, jag är fruktansvärt egoistiskt, så är det bara. Det är jag. Jag sätter mig själv först, kan inte folk acceptera mig som jag är så skit i det, då behöver jag er inte. Ja, jag kanske förlorar massor av vänner på det sättet men jag vet också att de som faktiskt finns kvar, de betyder något. De tycker om MIG.

Jag kommer sakna vissa så sjukt jävla mycket, men jag vet så säkert att det är det här jag ska göra. Det hade inte spelat någon roll om jag så skulle flytta till andra sidan jorden, jag måste. Jag måste. Det här är något jag har drömt om så länge...

Nu spårar jag åt massa håll samtidigt så jag tror vi säger godnatt!

(Jaja, en blogg ska innehålla ett sånt här inlägg också, annars kan det inte vara äkta? Eller? Vi får väl se imorgon..)

- Madeleine