Nu måste jag få klaga och skrika av mig lite.

Men jag trodde faktiskt inte att jag skulle tycka att det var SÅ hemskt som det var.

Jag kan väl börja med att förklara hela grejen som mobbade barn som mig på Da Vinci har när det gäller estetisk verksamhet för er som är nya eller bara inte har hängt med på det. Vi har inte som alla andra som snällt väljer mellan drama, dans, musik och bild eller vad det nu är...Nej, vi är ju Da Vinci...och vi älskar ju stora, orimliga projekt! Så därför ska vi göra någon form att uppsättning (teater, musikal eller whatever bara alla är nöjda). Wei.

Nu håller vi i alla fall på att inleder det hela genom att alla ska vara med på olika dramaövningar osv. Eftersom de har en idé om att det kommer väcka mer intresse hos oss.

Jag slutade för drygt två timmar sedan, men jag mår fortfarande fruktansvärt på grund av den lektionen. Vi gjorde inte direkt svåra grejer. Vi skulle typ visa känslor genom kroppsspråk på massa olika sätt. Vilket var typ det jag var mest rädd för att vi skulle göra och samtidigt ganska säker på att vi skulle göra. Att bara säga något random som någon ber mig säga...det tror jag inte att jag har något problem med...men att försöka agera som och föreställa något/någon jag inte är...det tycker jag är helt fruktansvärt hemskt och jag känner mig så obekväm så jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva det. Det är verkligen något av det värsta som finns för mig. Även om det bara är en liten övning så känner jag mig så falsk när jag ska försöka spela t.ex glad just nu.

Nu vet jag inte riktigt vad mer jag ska skriva...

Jag har i princip ett helt arbete att skriva i svenskan nu också. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till dock. Jag känner mig inte direkt i toppform...

- Madeleine