Bon [metal] voyage!

Detta är ett inlägg jag kände för att spara som jag hade skrivit i musikbloggen. Jag skrev det nästan precis när den var ny, närmare bestämt den 1 mars 2008. Allting är kopierat rakt av vad jag skrev då. Enjoy!

Visst har jag haft alla dom där åren i början när man bara lyssnade för att lyssna. Radio-pop åren, inget jag brukar gå runt och skryta med direkt, men dom finns där. Min verkliga resa inom musiken kan ha börjat vid två olika tillfällen. Det beror lite på hur man vill se det.

Första alternativet är maj 2005. I så fall ser vi Wig Wam som mina vägvisare. Maj, Eurovison song contest tid, det var precis där det enligt den här teorin skulle ha börjat. Norge, Wig Wam - In My Dreams, delad 9:e plats med Danmark. Om jag inte minns helt galet. Jag tyckte det var grymt bra då, tycker det är mindre bra nu, men helt ärligt, det funkar faktiskt. Jag hade väldigt kul när jag satte på albumet Hard To Be a Rock'n'Roller för någon månad sedan och kunde konstatera att det jag en gång tyckt var så hårt faktiskt är enormt mesigt! För att fortsätta min resa så var jag ett väldigt patetiskt fan av dem. Kollade deras hemsida onödigt ofta, utan att något egentligen intresserade mig. Jag lyckades i alla fall få ut något vettigt av det, dom skulle spela i Sverige. Bara som förband, men ändå, jag ville dit. Dom skulle spela som förband till Alice Cooper. Vid det tillfället hade jag knappt lyssnat på Alice Cooper alls. Självklart visste jag vem han var, jag hade hört talas om detta monster, men jag hade ingen anning om vad han egentligen spelade för musik. Det spelade ingen roll, jag skulle dit. Jag hade tur, min pappa var extremt lockad till att se Alice Cooper live, för honom var det ju lite kult, något jag tyvärr insåg först långt senare.  10 augusti 2005, det var dagen. Min första, riktiga, konsert...var det inte, nej. Nästan precis ett år tidigare, närmare bestämt 7 augusti 2004 var jag faktiskt på Gyllene Tider något jag, tro det eller ej, faktiskt är lite stolt över. I vilket fall jag hade sett Wig Wam live och var helt salig i flera månader. Det gick ett tag och jag slutade i princip lyssna på Wig Wam, lyssnade knappt på någon musik överhuvudtaget faktiskt. Man kan välja att se detta som en början, eller bara en kort period jag hade när jag var 12/13 år.

Det som jag oftast väljer att se som min början, dom jag väljer att se som mina vägvisare, är Sonata Arctica. Jag kommer inte ihåg exakt men det borde ha varit i början av 2007. För det är jag skyldig Linus ett stort tack. Det är nämligen så här; på engelskan så har vi att varje vecka är det en person som har med sig en låt och en text som saknar en del ord. Vi ska då lyssna på låten och fylla i orden. Lätt, ja. Dålig musik, oftast. Så var det då Linus tur en vecka och hade han inte med sig världens underbaraste låt? jo. Sonata Arctica - Tallulah. Jag kan helt ärligt säga att hade det inte varit för att jag satt i klassrummet så hade jag gråtit till den redan då. Den låten är verkligen otroligt fin. Detta utvecklades till att jag hade en riktigt lång Sonata Arctica period. Det var nog det enda bandet jag egentligen lyssnade på under ett halv år, kanske till och med mer. Visst lyssnade jag på annat, men det var någon låt här och någon låt där, inget som är värt att nämna. Under hösten 2007 började jag lite smått blanda in andra lite snällare metalband och hårdrocksband. Men det var fortfarande Sonata Arctica som dominerade. 3 november 2007 var en underbar dag. Sonata Arctica live i Lisebergshallen. Förband var Ride the sky och Epica. Ride the sky finns det ingenting att säga om. Katastrof, verkligen. Men Epica, dem breddade min väg rejält. Ett helt underbart band som jag självklart började lyssna mer på. Det var även i samband med att jag började lyssna på dem som jag verkligen började använda min last.fm. Jag letade band som en tok, la till flera stycken i min spelningslista varje vecka. Min musiksmak började utvecklas till det den är idag, en massa olika typer av metal men hela tiden dominerad av power metal.

Ett litet sidospår som jag inte kom in på, som finns där men inte påverkar min andra musik speciellt mycket, tänkte jag nämna också. 17 december 2007, en annan konsert, en annan sjukt underbar dag. Marilyn Manson på Scandinavium. Förband Turbonegro. Jag lyssnar väldigt mycket på Manson och det är inget jag skäms över på något sätt men jag är väldigt noga med att han inte är metal han är industrial.

Ja, det är väl på ett ungefär så långt min resa har gått än så länge. Jag gillar vart den står just nu men har en väldigt stark känsla av att jag om några år kommer att titta tillbaka på det här och tycka att Sonata Arctica är extremt mesiga. Jag hoppas bara att jag aldrig kommer gå så långt som till att förneka det faktum att det faktiskt var de som visade mig vägen in i det här.

- Madeleine


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Madeleine, 19 år, uppvuxen utanför Göteborg men bor i Falköping tillsammans med pojkvännen Tobias från Boden.

Jag utbildar mig till guldsmed, med målet att starta eget som smyckesdesigner. En egen hemsida för allt det där finns i huvudet men längre har den än så länge inte kommit, håll till godo.

När jag inte är på skolan så blir det en hel del resande fram och tillbaka genom landet för att hälsa på släkt och vänner. Det krävs också en del konsert- och festivalbesök runt om i världen för att stilla behovet av att lyssna på underbar hårdrock och metal live. Aktuella spelningar kan ni se längre ner i menyn.

Kontakta mig? Madde400@hotmail.
com


Min profilbild