Jo, jag vet. Jag skulle ha skrivit det här inlägget mycket tidigare. Men jag har bara inte orkat och haft lust. Egentligen tar det emot lite nu med, men jag vill ändå skriva det. Det känns rätt men ändå så fel.

I fredags då beskedet kom var jag, som ni väl vet vid det här laget, på metaltown. Jag hade tänkt att jag skulle loggat in på indranet på morgonen innan jag åkte in. Dock glömde jag av det eftersom jag egentligen inte har brytt mig så mycket då jag visste innan vad det skulle stå. Dessutom var jag inte helt säker på om jag verkligen ville läsa. Jag hade en toppendag på metaltown med underbara människor, utan en tanke på gymnasiet. Det första mamma säger när jag kommer in är "Du måste öppna det häääääär Madeleine!" och så viftar hon med kuvertert framför mina ögon. Jag försökte säga att vi ändå redan visste vad det står och att jag kan öppna det imorgon men nej, det gick hon inte med på. Nu, nu, nu skulle det öppnas. Jag öppnade det i princip utan att titta på det, gav det till henne med ett "surprise, surprise" och gick sen in i mitt rum och glömde av brevet igen. Jag ville inte läsa det. Ville inte veta.

Jo, jag kom in. Jag hoppas inte att ni trodde något annat? Jag visste att jag skulle komma in och det var det som var problemet. Visst har jag sett brevet framför mig med texten "Ej intagen, din poäng 305, lägsta poäng 310" jag har alltid varit tvungen att skratta åt mig själv efteråt. Det skulle aldrig hända. Men jag ville nästan se det.

Da Vinci, Mimers hus, Kungälv. Där börjar jag den 19 augusti, eller när det nu var. Jag vet inte om jag vill. Det känns bara så onödigt just nu. Jag vet inte om jag orkar lägga ner all den energin som behövs. Men vad ska jag göra annars då? pendla till Lerum varje dag? nej, det känner jag mig inte heller speciellt peppad för. Fast då hade jag i alla fall gjort något vettigt, byggt en bredare grund för det jag vill. Nu ska jag bygga en bred reservgrund. Visst det är väl bra, men måste den vara så bred? nej, och det är det som gör att det känns så onödigt. Jag har inte någon motivation till det här. Jag ser inte vad målet är, vad jag får när jag har tagit mig igenom det här. Ett grattis och nu är det dags att gå vidare till nästa skola. Trevligt. Men det är inte det jag vill. Jag vet det nu. Jag vill bygga upp mitt imperium. Mitt imperium av pärlor.

Jag känner mig bara så förvirrad just nu. Vad är egentligen bäst? Jag vet inte.

- Madeleine