En gyllene bur, Carmen Bin Ladin

När mormor tryckte boken i mina händer och sa att hon tyckte jag skulle läsa den var det ända jag såg namnet, efternamnet, Bin Ladin. Vem skulle vilja läsa en bok som en av dom har skrivit? jag tittade frågande på henne "Carmen Bin Ladin var gift med Usamas bror och hon skriver om hur det är att leva instängd i en Saudiarabisk överklass familj". Där var det sagt, allt som behövdes för att jag kunde vara säker på att den boken skulle passa mig perfekt. Direkt efter att ha läst första kapitlet, som handlade om just det som först fått mig att vilja rata boken, 11 september, så hatade jag mig själv bara för att jag tänkt den tanken. Jag hade dragtit alla över en kam. Jag brukar avsky folk som gör det och själv märker jag inte ens hur ofta jag gör det.

Nu har jag läst ut den, två dagar, det kunde gått betydligt snabbare för det var en lättläst bok men handlingen behövde på vissa ställen lite tid för att sjunka in.
En mening som återkom flera gånger och som nog kommer att påminna mig om den här boken var; "Hon var saudiarab, det var inte jag.". Hon avslutade många stycken så, ofta dom som handlade om hennes svägerskor och liknande.
Jag har verkligen väldigt svårt att, inte accepter, men förstå att allt det jag läst är sant. Jag vill nog egentligen inte förstå. Eller nej, förstå vill jag nog, men jag vill inte att det ska vara så. Jag menar aldrig i mitt liv att jag ens skulle komma på tanken att vira in mig i ett tjockt lager svart tyg för att kunna gå ut genom dörren eller i framtiden blint lyda allt min man säger till mig och acceptera att inte få prata med någon annan man utan möjligtvis min pappa och bror. Spendera hela mitt liv sittandes utan att göra någonting vettigt, utan att ha någon röst, inte ens ett ansikte knappt. Det är bara sjukt att sånt faktiskt förekommer, att det är vanligt till och med.
Men efter den här boken måste jag nog tyvärr acceptera att det kommer bli otroligt svårt, om inte näst intill omöjligt för oss att bli av med det här betendet. det är deras religon och tradition. Dom är uppfostrade sen innan dom ens kunde gå och prata att kvinnor inte har rätt till något och att mannen bestämer och efter honom den äldste sonen. Dom vet inget annat och tycker att det är helt naturligt och rätt, dom kommer att vilja fortsätta så och uppfostra sina barn likadant. det är ett mönster som kommer ta tid att bryta. Lång tid.
Jag tror man måste gå in på ett högre plan och lyckas häva alla lagar så att det finns en möjlighet att bryta och sen informera. Men där måste man vara smart, det är deras religon vi talar om, dom tror på det där. Man måste nog hitta någon med samma religon men som kan ge den en annan tolkning. En tolkning som ger kvinnor ett liv. 
Jag vettefan hur det där skulle gå till men jag tror inte jag som individ, som lever långt därifrån i en helt annan värld, kan göra så mycket heller mer än att försöka inse att det faktsiskt är såhär. Till en början.

-Maddie

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Madeleine, 19 år, uppvuxen utanför Göteborg men bor i Falköping tillsammans med pojkvännen Tobias från Boden.

Jag utbildar mig till guldsmed, med målet att starta eget som smyckesdesigner. En egen hemsida för allt det där finns i huvudet men längre har den än så länge inte kommit, håll till godo.

När jag inte är på skolan så blir det en hel del resande fram och tillbaka genom landet för att hälsa på släkt och vänner. Det krävs också en del konsert- och festivalbesök runt om i världen för att stilla behovet av att lyssna på underbar hårdrock och metal live. Aktuella spelningar kan ni se längre ner i menyn.

Kontakta mig? Madde400@hotmail.
com


Min profilbild